Global befolkningsökning och medföljande överbefolkning leder till allvarliga problem och risker, men industrialisering, tekniska och medicinska framsteg, billig energi (olja, kol, gas) och en rad sociala faktorer har medfört att de flesta bortser från problemen. Men situationen är idag annorlunda: vi står inför en klimatförändring som redan startat och hotar livsmedelsförsörjningen; hav försuras och varmare hav har skadat 90% av Stora Barriär-revet i Australien (minst 20% har dött); vattenbrist förekommer i sydöstra Sverige och på många andra håll i världen; den biologiska mångfalden reduceras allt snabbare; och sist men inte minst: den största svältkatastrof som Afrika någonsin upplevt står för dörren. Samtidigt är FNs prognos från 2019 ca 3 miljarder fler människor år 2100 (’medium-variant’ prognos), utöver dagens 7,8 miljarder. Den negativa effekten på vår miljö och de ekosystem som försörjer oss har en enkel matematisk bakgrund; produkten av antalet människor gånger den genomsnittliga resursförbrukningen per capita (resursförbrukningen per capita varierar sedan mycket mellan länder/regioner). Vi måste minska både folkökning och resursförbrukning, och stabilisera befolkningen på hållbar nivå. Bland skribenter i Sverige har folkökningens roll framhållits de sista 7 åren av Szombatfalvy (2010), Wijkman & Rockström (2011), Boisen & Norrman (2012) och Götmark (2015a,b, 2017a,b,c).

Klimatförändring och konsumtion

Ett aktuellt hot är klimatförändringen, där både konsumtion och antalet människor inverkar (IPCC 2014). Ett ”fossilfritt samhälle” ger inte per automatik hållbar miljö och utveckling. Även om vi skulle kunna reglera växthusgaser och klimatet säg år 2070, vilket teoretiskt anses möjligt via teknik, så fortsätter folkökning, kanske med så mycket som +5 miljarder till år 2100 eftersom FN successivt uppjusterat nivån (Johansson 2017, se bakgrund i Myrskylä m fl 2009). Detta ger ett scenario med starkt ökad mat- och resursförbrukning – hårt tryck på landekosystem, sötvatten, hav – och ökat lidande för alltfler människor i samband med konflikter, migration, svält och krig (Walker 2016). Inget tyder nu på minskad totalkonsumtion; i Sverige och i världen som helhet fortsätter totalkonsumtionen, och även konsumtionen per capita, att öka linjärt (Roos 2016, World Bank 2017, se även ”World energy consumption”, Wikipedia). Begränsning av befolkningsökningen måste uppmärksammas mer, inte minst för att den lockande konsumtionen är svår att begränsa – många människor känner till de negativa effekterna av konsumtion, men handlar inte utifrån kunskapen (Clayton & Myers 2009).
Om befolkningen ökar enligt FNs ”medium-variant” prognos – inget tyder på lägre ökning, snarare högre, vid ”business-as-usual” – kan den framtida matproduktionen bli särskilt problematisk (Crist m fl 2017). En studie uppskattar att folkökningen fram till 2050 kräver 64% högre produktivitet inom jordbruket för dagens konsumtions-nivå; men inräknas en negativ klimateffekt krävs ytterligare 80% ökning av produktionen, då jordbruksmark som nu utnyttjas försvinner (Das Gupta 2014, se även Crist m fl 2017). Fortsatt folkökning kommer att rejält sänka självförsörjningsgraden i många länder och öka beroendet av internationell handel och energi, särskilt för transporter. År 2012 nyttjade 16% av den globala befolkningen handel för att fullt täcka sitt behov av jordbruksprodukter, medan med fortsatt folkökning kan siffran öka upp till 51% redan 2050 (Fader m fl 2013). Vid svåra konflikter och krig, som kan bryta handeln, är folkökning därför en allvarlig risk för matsäkerhet. Och även om mänskligheten lyckas föda sig själv innebär en ökning på +4 miljarder att stora arealer av regnskog och annan produktiv landyta omvandlas för matproduktion, vilket skulle utradera alltfler naturliga ekosystem och många av de arter som lever där (Crist m fl 2017).